Till mina älskade
Om man ser till baka på det liv som har varit hittils så har jag haft mycket otur och mycket tur. Allt det som har varit mindre trevligt har format mig till den som jag är idag, visst... jag är skeptisk mot folk och har svårt att släppa in någon i mitt hjärta. Det är såna saker som är jobbiga. Men av att stirrat in i en vägg och har mått så dåligt att jag inte har haft någon livslust, det gjorde inget om jag levde eller om jag dog för jag brydde mig inte, till att ha fått tillbaka livet och tanken av att jag vill leva och att jag har underbara människor runt mig. Jag vet att min familj älskar mig och jag har sållat bort de vänner som bara tar energi ifrån mig. Nu har jag ganska få vänner kvar, men jag vet att jag betyder mycket för dom och att dom betyder oerhört mycket för mig, utan dom så hade jag nog fortfarande mått dåligt. När det händer något som är jobbigt i ens liv så får man veta ganska snabbt vilka som är ens sanna vänner. Varför ska man då ha kvar sådana som inte har hjärtat på rätt ställe? Som är ganska falska och som gärna vill ta över det mesta?
Men jag har haft några som jag har känt ganska ytligt, som jag har lärt känna mera på djupet. Det är jag otroligt glad för. Det viasade sig att vi har mycket gemensamt och det känns som att vi kan ha en lång gemenskap framöver. Men till en av er... lilla vän, jag hoppas att det kommer att ordna sig för dig. Du vet att jag finns här för dig.
Jag är jätte glad att ni alla finns i mitt liv!
Jag har sett massor av vårtecken i flera dagar men inte kommit mig för att fota några, så idag stannade jag bilen efter vägkanten för att kika på lite tussilago. När jag gick hukande i diket med kameran så kom det givetvis en bil, dom måste ha undrat vad jag var för tok!
