Vad säger man...
Det har varit två härliga kvällar som har fått mig att må bra. I morse när jag vaknade så låg jag och funderade när smällen skulle komma, för att ha två felfria dagar så borde ju straffet komma strax, eller?? Dagen började bra med solning och jag var avslappnad. Efter ett tag så var det dags för en promenad med min lilla gullegris. Vi kom ca 70 meter och jag märkte att Hobbe hittat något i gräset som han nosade på och ville jaga, av en ren reflex så drog jag undan honom och då åkte en huggorm iväg med full fart!! Jag fick panik och Hobbe måste ha undrat vad som hände. Nyduschad med blött hår kastade jag Hobbe och mig själv i bilen, ringde i panik till en vän och körde som jag hade stulit bilen. Tur att ingen konstapel var efter vägen för då skulle jag nog vara tvungen att köpa en cyckel..
Väl inne på djurkliniken så var jag fortfarande nervös så hjärtat slog nästan ur kroppen, jag var tvungen att kolla så att jag inte missat att ta på mig några kläder och jag skulle behöva en ny dusch... Hela resan in skakade jag i nervositet.
Jag visste ju inte säkert om ormen hann att bita honom men jag ville inte riskera att förlora min underbara hund.
Han fick stanna kvar för observation i 3 timmar med dropp och blodprov. Han hade lite feber men blodprovet visade ingenting. Nu är vi hemma igen och jag vågar knappt att gå ut eftersom att jag har sett två ormar på kort tid.... Kommer jag att bli en stadsbo igen??
Nu ligger min lilla vän och vilar med bandage på båda frambenen...
I övrigt så är det några funderingar som snurrar i mitt huvud. Det känns lite komplicerat med en viss sak just nu. Det sägs att man ska följa sitt hjärta, men om hjärtat är tudelat hur göra man då? En viss del av mig säger kör på och hoppas på att lyckas medans andra delen är lite rädd för att det kanske slutar illa med tanke på situationen. Ska jag bara vänta och se? På något sett så känns det lite som att jag inte har så mycket att säga till om, och det har jag förståelse för. Ska jag fortsätta att leva som vanligt och inte lägga ner så mycket funderingar i det? Jag har ingen aning men det jag vet är att jag är en känslomänniska som funderar mycket...
Smällen som jag funderade på kom i dag i form av en äcklig orm och tankeverksamhet.
Väl inne på djurkliniken så var jag fortfarande nervös så hjärtat slog nästan ur kroppen, jag var tvungen att kolla så att jag inte missat att ta på mig några kläder och jag skulle behöva en ny dusch... Hela resan in skakade jag i nervositet.
Jag visste ju inte säkert om ormen hann att bita honom men jag ville inte riskera att förlora min underbara hund.
Han fick stanna kvar för observation i 3 timmar med dropp och blodprov. Han hade lite feber men blodprovet visade ingenting. Nu är vi hemma igen och jag vågar knappt att gå ut eftersom att jag har sett två ormar på kort tid.... Kommer jag att bli en stadsbo igen??
Nu ligger min lilla vän och vilar med bandage på båda frambenen...
I övrigt så är det några funderingar som snurrar i mitt huvud. Det känns lite komplicerat med en viss sak just nu. Det sägs att man ska följa sitt hjärta, men om hjärtat är tudelat hur göra man då? En viss del av mig säger kör på och hoppas på att lyckas medans andra delen är lite rädd för att det kanske slutar illa med tanke på situationen. Ska jag bara vänta och se? På något sett så känns det lite som att jag inte har så mycket att säga till om, och det har jag förståelse för. Ska jag fortsätta att leva som vanligt och inte lägga ner så mycket funderingar i det? Jag har ingen aning men det jag vet är att jag är en känslomänniska som funderar mycket...
Smällen som jag funderade på kom i dag i form av en äcklig orm och tankeverksamhet.
Kommentarer
Trackback
