Jessica

Ett till förmiddagspass är avklarat, nu är det bara 3 dagskift och ett nattskift kvar tills jag får vara ledig. Ibland känns det som att livet bara återgå till sin vanliga lunk, man jobbar, sover och tiden i mellan är man trött. Jag känner att jag måste ha något att se fram emot när det är höst. Någon milstolpe av något slag. Min första milstolpe var komikerkryssningen. Vad ska det bli nu? Vad kan man göra för att få hösten att kännas som en någorlunda trevlig årstid? Nu känns det bara som en transportsträcka utan mål... som aldrig tar slut...
Hösten brukar bara kännas deprimerande för mig, som att gå på en väg som aldrig tar slut, utan något trevligt. Att bara försöka att hålla sig flytande, inte så mycket mer än så.
Denna höst har varit bra än så länge, av olika anledningar, och det är jag väldigt tacksam för. Eftersom att jag har utmanat mig själv så går jag inte något djupare i det.

Idag var jag till Anneli och fick kålpudding och till efterrätt så blev det fruktsallad och glass. Hon är en lysande kock denna lilla människa.
Idag var den lilla familjen mer vild än tam.... ja alla fyra!
Ebba började även idag och pratade om att hon ville följa med mig hem... för evigt. Hon är ju bara så underbar. Alla mina tre gudbarn är så underbara så ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att just jag fick den stora gåvan att ha dessa i min närhet är jag väldigt tacksam för.
I bland när livet inte känns helt okej så räcker det med att vara i deras sällskap en liten stund så mår jag mycket bättre. Är jag med dom en längre stund så blir jag slutkörd!


Amanda lär sig att vissla

Ebba

Busfrön

Bus

Hela havet stormar på pappa Hasse