Jessica

... sakta förbi. Det är grått och trist. Det gör att funderingarna bubblar upp mera. Det går inte att sluta tänka på allt som har varit och på vad som väntar. Är det meningen att jag skall vara själv? Finns det ingen prins till mig? Jag trodde att jag hade hittat min drömman, men vart tog han vägen? Var det första året bara ett skådespel eller hände det något efter vägen som jag har missat? På något sätt så är allt svårt att förstå. I maj var allt bra och nu ligger allt i spillror. Det är konstigt hur vägarna i ens liv går. Jag har börjat ge upp att jag kommer få någon att dela mitt liv med, bilda familj, någon att ha framtidsdrömmar med, någon att skratta med, någon att bara älska utan att bli sårad.
Är det bara i fantasin som villkorslös kärlek finns? Jag måste ha gjort han däruppe jävligt förbannad eftersom han har sabbat för mig i alla år. Så om någon frågar om jag tror på gud... NÄ inte en chans. Jag tror på något, men inte på den drummeln.
Hur kommer min framtid att se ut? Kommer jag alltid vara själv? Som en misslyckad människa som går och är bitter för att jag hade mina drömmar som bara visade sig vara löjliga?

Jag kan inte sova eftersom att jag drömmer mardrömmar varje natt, på dagarna går jag som en zombie för jag är så trött. Jag vill kunna sova mer än 3 timmar i sträck. Snälla, jag vill inte bli skjuten i natt igen...

Varför går det inte att sätta ord på vissa känslor?

Jag måste sluta fundera, jag måste försöka bli den glada Jessie igen... men hur jäkla lätt är det?