Jessica

Jag tror egentligen inte på någon gud av någe slag. Jag tror att det finns någon eller något som vakar över oss alla. Min underbara syrra har tjatat i att allt som händer i ens liv har någon mening av något slag. Vissa saker som man trodde skulle göra ens liv underbart kan bara vara en fas man går igenom som gör att livet blir bättre sedan. Jag tror att syrran har rätt. Hon har hjälpt mig genom många svåra stunder även fast hon kanske inte vet det själv.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig och ibland tänker jag helt ärligt... "Vem fan tror den jäkeln däruppe att han är? Hur många gånger ska fanskapet göra mitt liv till ett helvete?" Jag har alltid rest mig efter svåra perioder och när jag har repat mig har jag insett att jag har lyckats att ta mig förbi ännu en prövning som har gjort mig starkare som människa. Nu vet jag att jag klarar det mesta själv och att inte en jäkel kan sätta sig på mig för jag är stark nog att ta hand om mig själv.
Visst är vissa utmaningar i livet skrämmande och man känner sig liten och ynklig inne i ett hörn, men man klarar mycket mer än vad man tror... Det är bara att bita ihop, ta fram sin envisa och tjuriga sida och kämpa som en gnu... så visar man vart skåpet skall stå... Visst kan man få bakslag ibland och man har bara lust att sätt sig ner, gråta som ett litet barn i mammas famn och man känner att orken inte finns mer... men man reser sig för det mesta.

Jag skulle kunna skriva om min livsfilosofi i evigheter, men jag väljer att bädda ner mig i soffan för att glömma julstressen för ett tag...