Jessica

Oftast när jag är själv kommer det... när det finns ledig tid att tänka... när man ser tillbaka på det som har varit samtidigt som man blickar framåt, framåt på det man trodde skulle bli, framåt på det som kan bli. När jag blickar bakåt så är jag fortfarande i det stadiet där jag inte riktigt har hunnit att fatta att allt har hänt. Alla framtidsplaner som fanns, all längtan, all kärlek och allt som var bekymmerlöst. Att bara har glidit på den lyckliga vågen med ett leende. Nu sitter jag här och funderar på vad fan det var som hände? Att smyga sig på tanken på vad som komma skall vet jag inte om jag vågar. Det enda jag vet är att jag fortfarande känner mig trasig, det kommer att ta tid innan jag kan resa mig och vara den lyckliga tjej jag var i våras. Hon som alltid hade ett leende på läpparna och såg framtiden som något spännande som som hon knappt kunde vänta på. Hon som somnade intill sin mr A varje kväll...
Nu finns det en tjej som är tom, utan framtidsdrömmar, är ledsen, som inte vågar att blicka framåt, som känner en osäkerhet av ordet tillit, som har ett tillgjort leende, som saknar tryggheten och som somnar intill sin hund varje kväll...


... för hon är trasig