Jessica

Dom far som ett virr varr i mitt huvud. Jag kan inte få ordning på någonting och jag får det inte att gå ihop fortfarande. Det ända jag vill är att vakna ur denna mardröm, och inse att det inte var verklighet. Tyvärr så verkar det inte gå...
Det är som en saga med ett ruttet slut... författaren måste ha gjort fel för sagor brukar få ett bra slut.

Han var den människa som jag älskade så otroligt mycket. Igår skulle vi ha kollat på hus och det kändes som att vi skulle vara tillsammans för alltid. Han var min drömprins som jag trivdes så mycket med. Han som jag skrattade så mycket med, han som jag delade allt med, han som jag kunde ligga och titta på flera timmar, han med smilegropen. Jag såg framför mig hur vi blev gamla tillsammans...
Hon var den jag växte upp granne med, hon som jag satt barnvakt till, hon som jag fick kontakt med igen och gillade att umgås med...
... men gud så fel jag hade...

Jag brukar säga att man inte skall ta någon eller något förgivet, och fan vad rätt jag har.

Jag har fått höra vissa reaktioner om mitt blogginlägg, om vad som hände och varför jag har hängt ut vissa. Men vaddå? Det som jag har gjort är att berättat om kvällen och hur jag blev behandlad... inget överdrivet och inget påhitt. Det är inte jag som har behandlat någon illa, det är inte jag som har stampat på någon annans hjärta. 
Så jag tycker inte att det är några konstigheter här.