Jessica

Gud vad jobbigt det är att se sin underbara hund vara dålig.
Igår spydde han fyra gånger, en av gångerna givetvis på mattan så där stod jag och skurade på mitt arbete igår.
När vi kom hem i morse så åt han inte frukost.. nu har han fått i sig en fjärdedel... efter 10 timmar.

Som vanligt när jag är orolig för Hobbe ringer jag till min hundvana kollega... "Hej, Hobbe är sjuk" "Nämen vad har hänt Jessie?" "Han har cancer" Som tur är vet Eva-Lena hur jag är... lugnt och sansat frågade hon ut mig... "Jessie, du kan vara lugn, han har säkert bara magsjuka, slappna av" "Men cancerknölen då" " Han är gammal och tjock, det är säkert en fettknöl"
Hon har en förmåga att lugna ner mig lite så jag avvaktar med veterinären tills måndag om han inte har blivit bättre. Men det gör ont i hjärtat av att se honom hängig.. han är ju mitt allt den lilla parveln och jag blir så blödig. Imorse satt jag hemma och snyftade och kramade honom... så här i efterhand är det väl lite töntigt men sån är jag.
Nu jobbar vi igen och jag hoppas att jag får i han lite mat... Han ville inte ens ha melon igår.