Jessica

Jaha, det blir en till match mellan Brynäs och Skellefteå och jag hoppas att det blir den sista.

I går på eftermiddagen var Minnahs mage bättre. Hon blev inte dålig så fort hon ätit och jag kände lite lättnad... tills i morse då det var samma visa igen. Jag hoppas att hon blir bra snart för jag lider med henne att hon inte kan behålla så mycket. Men glad och pigg är hon ändå!

I går läste jag en sak som berörde mig djupt. Jag väljer att dela med mig detta här:
 

"Hon fick blommor!
Hon hade inte födelsedag eller någon annan märkesdag,
De hade ...sin förstå krångel, och han sa många fula ord som sårade henne.
Hon vet att han ångrar, och vet att han inte kommer säga det igen, för han skickade henne blommor…

Hon fick blommor igen!
Det var inte deras bröllopsdag, eller en annan speciell dag.
I natt, knuffade han henne mot en vägg och skakade henne.
När hon vaknade dagen efter, så kände hon smärtan i sin kropp som var full av blåmärken. Hon vet att han ångrar, för han skickade blommor till henne som en förlåtelse.


Hon fick blommor ännu en gång!
Och det var inte morsdag eller någon annan speciell dag.
Ännu en gång, hade han slagit henne, mycket mer brutalare än tidigare.
Om hon lämnar honom, vad ska hon då göra?
Hur kan hon ta hand om sina barn?
Och ekonomiska problem?
Hon är rädd för honom, men vågar inte lämna honom.
Och hon vet att han ångrar, för som vanligt så skickar han henne blommor som en förlåtelse.

Idag var en väldigt speciell dag!
Hon fick massor av buketter från alla som kände henne, och som brydde sig om henne. Det var hennes begravning!
I natt, klarade han att döda henne.
Han slog henne så hon dog.
Om hon bara hade haft mod nog att lämna honom, hade hon inte fått så mycket blommor idag!"

Det är så tragiskt att detta är vardag för vissa och att det händer oftare än vad många tror. Vissa har en förmåga att se ner på kvinnor som blir misshandlade i hemmet. Jag kan nog mer se ner på de som har en sån syn... Alla kanske inte förstår hur svårt det är att avsluta ett förhållande där man blir nertryckt och misshandlad både psykiskt och fysiskt...  rädslan är en del av vardagen... att inte veta vad man vågar att säga för man är orolig för konsekvenserna, att dölja alla blåmärken innan man visar sig bland folk, att ständigt ha en smärta i bröstet och ständigt vara rädd. Bakom stängda dörrar i vårt samhälle sker det mycket våld mot både barn och kvinnor. Kanske borde vi andra ta det mer på allvar när någon försöker att be om hjälp eller när vi ser sådana tecken... Att sträcka ut en hjälpande hand är inte svårt.