Jessica

I dag gick det bara inte att sitta inne ... Solen sken, plusgrader och riktigt med vårkänslor. Jag mr A och Minnah tog en tripp med barnvagnen, först till återvinningsstationen och sedan bort på affären. Efter allt promenerande så räknade vi ut att det blev en promenad på ungefär 7 km. Det känns riktigt bra med tanke på att jag missade träningen i fredags men å andra sidan så blev det mycket gående i Stockhom också. Jag har fått ett så härligt foto av mamma på Minnah, jag måste föra över det till datorn så att jag kan lägga ut det här... kanske i morgon.

Då sitter vi på tåget igen, men i motsatt riktning. Det blev en toppen dag och kväll igår. Shopping i Sthlm är verkligen trevligt. Jag är inte helt säker på att jag får medhåll av mr À på den biten men han klagade inte och såg inte helt stressad ut när vi plöjde igenom alla mina favoritbutiker. Hotellet var fräscht och hade en såndär "som vanligt dyr hotellbar" standard... Två mjölkdrinkar för nästan 250kr. Lite stressad blev vi när vi insåg att väntan på att få bord på favoritrestaurangen skulle ta ca1 timme. Men vi hann att trycka i oss maten och kasta oss i en taxi till Slussen för att se RAW Comedy. Lite oväntat tyckte jag att Mårten Andersson var klart bäst. Han var inte alls som man ser på tv. Sjuk och rolig humor på gränsen till lite småelakt, precis i min stil! Senare träffade vi min barndomskompis som har bott i Sthlm 18år... Fasen vad tiden går snabbt. Nu sitter vi på tåget som precis stannat vid Arlanda... Om tre timmar får jag träffa min dotter. Fan ta sj om det blir förseningar efter vägen. Jag saknar hennes leende, hennes jollringar, hennes vackra utseende... Ja, hela hon! Det har varit en mysig tripp som vi skall göra om till våren då uteserveringarna ärr öppna så att mr À får ladda batterierna mellan affärerna.

Jag kikar ut med mina nyvakna ögon, landskapet rusar förbi i över 200 km i timmen. Solen börjar spricka sig fram mellan molnen, ner på snön som saktar tinar bort så att vinter byts till vår. Jag tittar runt omkring. Okända ansikten som inte har en aning att här sitter hon... Hon som fortfarande sörjer sin bortgångna hund, hon som redan saknar sin dotter samtidigt som hon längtar till helgens trevligheter. Jag tittar bredvid mig, där sitter han... Han som överraskade mig, han som jag lever med, han som jag älskar... Han som är min sambo. Landskapet rusar förbi, tåget är nytt så häcken domnar bort av de hårda säterna, tåget är överbokat så vissa har ingen plats att sitta på, och här klagar jag över mina bortdomnade skinkor. Om 40 minuter är vi framme i Stockholm där vi ska njuta.... Bara rå om oss själva. Jag som inte brukar vilja åka hem när jag är i Stockholm, nu kanske det är annat, för jag saknar redan min dotter som vi lämnade för 3,5 timme sedan. Jag funderar vart mitt liv är på väg, tiden rusar fram och jag hänger inte riktigt med, men jag är nöjd. Nöjd på det familjeliv jag nu har, nöjd med minna vänner, nöjd med huset vi lever i. Tiden rusar fram och snart är det dags att börja arbeta igen... Jag vill inte tillbaka till mitt arbete, jag vill jobba med något som jag gillar, men vad gillar jag? Nu rullar vi ut ifrån stationen i Uppsala, snart är vi framme i min vackra favoritstad och min första prioritering är en cigg.... En cigg i storstadspulsen och bara njuta.

Jag glömde ju att skriva om min vägningsdag i det förra inlägget. Jo då var det måndag igen och därmed vägning. Jag ställde mig på vågen i morse i hopp om att det skulle visas bra siffror med tanke på hur mycket jag har tagit ut mig den sista veckan när jag har tränat... men ICKE... -0,6kg... faan jag som ville gå ner mer och jag som trodde att jag skulle gå ner mer varje vecka. Så det blev en besvikelse på vågen även denna vecka. Men egentligen skall jag väl vara nöjd så länge det visar minus. Jag känner att min kropp har tagit en annan form och att kläderna sitter bättre men jag vill se resultat på vågen också!

I lördags kom det två småprinsessor på besök. Deras mamma skulle jobba så vi fick den stora äran att vara barnvakt över natten. På kvällen blev det fruktsallad, glass, chips och hallonsoda till melodifestivalen.
Minnah tyckte att det var så roligt med barnfrämmande men hon blev helt slut.




efter en natts sömn blev det bus ute. Minnah fick åka pulka men somnade efter 5 minuter





Sedan åkte jag och Minnah till Mr A:s innebandymatch, hon tycker att det är skoj där eftersom det är massa läten och folk




I dag blev Minnah glad när hon fick prova sin nya body!

Det var länge sedan som det var lite bilder här....


Dukning inför alla hjärtansdag... Det blev en trerätters och efter det låg jag och mr A som två sälar i soffan... helt proppmätt.


Nubadad Burre

Mitt hjärta

På upptäktsfärd

Hm... någon börjar att bli lik kusinen Sara när det är dags för kameran!

100% kärlek

Bad med pappa

I går var jag till djurkliniken för att hämta Hobbes urna. Det var med tunga steg jag gick in och det var inte alls trevligt att bära ut min hund i en påse med en kartong i... Fyyyy vad jag saknar honom.

Hobbes urna...

Vila i frid min älskling

Igår kände jag mig lite krasslig men jag tränade iallafall. Min uppvärmning var 2 km rodd sedan blev det styrketräning, PW 1 km, jogging 2 km, PW 500 m och jogging 1,5 km, jag var helt slut och det kändes så bra. Sedan åkte jag till mamma och fick lite kålpudding, efter det väntade det besök av mina svärföräldrar. En trevlig dag och kväll med andra ord. Minnahs dag såg lite anorlunda ut, anneli kom och hämtade henne och sedan bar det av till saffran på lunch och sedan for de ut till birsta för lite shopping. Tack anneli för att du är så snäll och gav mig lite egentid! Imorse vaknade jag med feber, halsont och allmänt kraschad! Fyy vad tråkigt att bli sjuk när träningen flyter på. Hoppas att jag mår bättre i morgon. Alla hjärtansdag var jätte mysig, jag lägger ut bilder lite senare. Det var min första alla hjärtansdag på 11 år utan Hobbe och det var väldigt tomt. Jag saknar dig min vän.

.. sedan som min älskling gick bort. Jag saknar honom något så enormt och det är fortfarande lika svårt att prata om det. I morgon får mr A hämta urnan med lillkroppen i.

De senaste veckorna har jag inte haft någon som helst lust att blogga. Jag vet liksom inte vad jag skall skriva för jag har känt mig så tom. I vanliga fall så brukar jag ha mycket tankar och funderingar... men inte nu.

Idag har jag varit hos frissan så nu är jag mörkare, jag blev riktigt nöjd...

I morgon är det alla hjärtans dag och den skall jag fira med lilla Minnah och mr A.


Jag hoppas att min hjärna kommer igång snart och att det inte gör så ont i hjärtat av saknad så jag börjar blogga mer ofta.

För en vecka sedan, 31 januari, när jag skulle bädda sängen så låg Hobbe på överkastet. Jag märkte att det var något konstigt på gång. Sekunderna efter såg jag den stora fasan, Hobbe kunde inte resa sig upp, hans bak hängde inte med. Han har varit dålig och stel till och från. Redan när jag såg honom ligga där så visste jag mitt beslut. Paniken växte och jag ringde mamma som släppte allt och kom.
Senare på dagen fick jag en akuttid. Sist han åt remadyl så slogs hans lever ut och veterinären sa att vi kan prova med ett annat smärtstillande men hon trodde inte att han kunde bli bra och likaså med vattengymnastik.
Jag har alltid sagt att han inte skall behöva lida och när den dagen kommer skall jag tänka på honom först. Den dagen var här nu. Fy i helvetet vad jobbigt.
Där satt jag på golvet och höll hans tass, Mr A satt bredvid. När veterinären satte in sprutan så höll jag honom i tassen och satt ett finger vid nosen, jag kände hans sista andetag och det är det hemskaste jag har varit med om hittills i mitt liv.
Hans sista dag i livet blev bra ändå för honom. Han fick träffa mamma och Svenne samt sin familj och de är de personer som har betytt mest för honom.

Han har funnits vid min sida i 11.6 år och saknaden är enorm, mitt hjärta känns trasigt även fast jag vet att han mår bättre nu. Allt är tomt... ingen stirrar på mig med sina stora bruna ögon på mornarna, ingen hoppar upp i fotändan och myser, ingen står vid min sida när jag lagar mat, ingen väntar glatt på mig när jag kommer hem... ingen finns där och älskar mig oemotståndligt som bara Hobbe kan. Ingen tröstar mig med sitt huvud i mitt knä när jag är ledsen.... Han har varit mitt allt i alla år, tills Minnah kom för då delade de på platsen.

Många tankar snurrar i huvudet. Tog jag ett förhastat beslut? Att jag skall bestämma att någons liv är över? Undra vad han tänkte sista dagen när jag grinade hela vägen till djurkliniken, grinade på parkeringen och inne i rummet... När han såg att alla var ledsen, vad tänkte han? Visste han att det var hans sista dag?

Hur skall jag klara mig nu? Den som har gjort mig trygg är borta... borta för alltid...

Jag känner mig halv utan min Hobbe men jag kommer att älska honom för evigt och det går inte en dag utan att jag tänker på honom hela tiden och blir tårögd.

Sov så gott min vän, du har haft ett underbart liv med mycket kärlek och gos, men nu slipper du din smärta.



Jag älskar dig min vän