Jessica

Jag kikar ut med mina nyvakna ögon, landskapet rusar förbi i över 200 km i timmen. Solen börjar spricka sig fram mellan molnen, ner på snön som saktar tinar bort så att vinter byts till vår. Jag tittar runt omkring. Okända ansikten som inte har en aning att här sitter hon... Hon som fortfarande sörjer sin bortgångna hund, hon som redan saknar sin dotter samtidigt som hon längtar till helgens trevligheter. Jag tittar bredvid mig, där sitter han... Han som överraskade mig, han som jag lever med, han som jag älskar... Han som är min sambo. Landskapet rusar förbi, tåget är nytt så häcken domnar bort av de hårda säterna, tåget är överbokat så vissa har ingen plats att sitta på, och här klagar jag över mina bortdomnade skinkor. Om 40 minuter är vi framme i Stockholm där vi ska njuta.... Bara rå om oss själva. Jag som inte brukar vilja åka hem när jag är i Stockholm, nu kanske det är annat, för jag saknar redan min dotter som vi lämnade för 3,5 timme sedan. Jag funderar vart mitt liv är på väg, tiden rusar fram och jag hänger inte riktigt med, men jag är nöjd. Nöjd på det familjeliv jag nu har, nöjd med minna vänner, nöjd med huset vi lever i. Tiden rusar fram och snart är det dags att börja arbeta igen... Jag vill inte tillbaka till mitt arbete, jag vill jobba med något som jag gillar, men vad gillar jag? Nu rullar vi ut ifrån stationen i Uppsala, snart är vi framme i min vackra favoritstad och min första prioritering är en cigg.... En cigg i storstadspulsen och bara njuta.