Jessica

Oj, helt ärligt så kommer jag inte ihåg riktigt vem det var med. Min första "pojkvän" hade jag tillsammans med Anneli. Ja, vi delade lika! Patte hette han men ibland var jag tillsammans med hans kompis för Anneli kunde ju inte det eftersom dom var kusiner. Men på den tiden så var det inte så allvarligt... Vi experimenterade mest på den tiden, vi lyckades låsa in stackarn i en resväska och mycket mer som jag inte går in på här.
Min "pojkvän" som blev mer seriös var nog Robban, som jag var så blyg för. Jag minns att vi stod i en trappuppgång i bergsåker och kysstes. Våra vänner skrattade för vi såg ut som två statyer för vi var så stel.
Visst har man hunnit avverka några kyssar i sina dagar men många var utan det här "pirret" som man får när man kysser någon som man älskar.
När jag får en kyss av mr A så finns fortfarande pirret kvar även fast vi har vår vardag ihop, även fast det var en stor svacka i somras, och även fast vi har varit ilag en tid. Men det är ju så det skall vara, man skall känna ihjärtat och magen när man kysser någon som betyder mycket.

Det var evigheter sedan som jag lade ut några bilder. Här kommer lite småplock som fastnade på bild ifrån lucia fram till nu...
Amanda och Ebbas luciafirande




Hobbe vill så gärna ha lite glass.. det är ju klart att gopojken skall få det.
 

Lite julfirande med familj

Signe och Sara

Signe öppnar paket

Sara var nöjd med duken

Jag vet att syrran inte gillar att vara med på bild men den här är så mysig!

Min älskade mamma

Mr A myser på julbord

Amanda och Ebba blev nöjd med Hello Kitty datorn

paketöppning

Oj det här ämnet skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Ibland kan ens drömmar bli en slags räddning när allt känns grått och trist. När allt känns fel och man vill bara försvinna. Likaså kan ens drömmar göra så att man bara går och ler när man redan har det bra, man vill så mycket på samma gång. Har man en bra grund att stå på i sitt liv, tycker jag iallafall att man lättare kan få gemensamma drömmar och sträva efter detta.

Jag har alltid haft massa drömmar om jag vill att mitt liv skall bli. Jag har under många år velat flytta till Stockholm för jag älskar den staden. Jag blir lugn, rofylld och glad av att vara där. Men helt ärligt så har jag varit för feg. Jag vill nog vara nära min familj och mina vänner för att känna den rätta tryggheten.
Jag har drömmt om olika yrken som jag skulle vilja utbilda mig inom... men där kommer latheten, jag orkar inte att plugga och få mindre ekonomi under en period.

I nutiden då är min dröm ganska logisk känns det som. Jag drömmer om att jag och mr A får en fantastisk framtid, att vi hittar det boende som är rätt för oss, att Hobbe fortsätter att leva länge till och är frisk (min älskade gullhund), att det som väntar blir bra, att jag blir en bra mamma, att mina nära och kära får vara frisk och må bra... ja listan kan göras lång och det känns som att jag redan har tagit ett kliv rakt in i den.

Jag och mr A planerar och fixar inför framtiden och det känns bra. Jag har sagt upp min lägenhet och för första gången i mitt liv skall jag flytta till någon. Förut när jag har varit sambo har det alltid varit jag som har bott kvar. Nu släpper jag allt, flyttar till stan för första gången på massa år och hoppas på att vår framtid och våra drömmar blir verklighet.

Min största last är rökningen. Jag har dragit ner till 10cigaretter om dagen istället för 20... Så det gå åt rätt håll iallafall. Jag har nog bara en last... vad jag kommer på iallafall...

Dåliga vanor finns det säkert massor av hos de flesta. Man rutar in sina liv och det mesta går av bara farten och där följer vissa dåliga vanor med.
En av min adåliga vanor är nog att följa så mycket serier som jag gör. Jag blir lite låst på grund av det.

Oj vad jag har varit dålig på att blogga! Här har det varit full fart under skosulorna så jag har knappt hunnit med själv... Nu är jag glad att julen är över. Samma sak varje år, stressa som en galning och vips så funderar jag vart julen tog vägen.

En helt vanlig dag hemma hos mig?
Det vanligaste är nog att jag jobbar, kommer hem, kastar mig isoffan efter en promenad med Hobbe. Tiden rusar iväg och vips så får jag bråttom med att dammsuga, duscha och förbereda lite mat tills långdrulen kommer hem.

Jobbar jag eftermiddag så är det mys med Hobbe, hasar omkring, kikar på tv, gå med Hobbe och vips så har tiden rusat i väg även då och jag stressa så att jag hinner till jobbet i tid. Jag fattar inte vart tiden tar vägen.

Är jag ledig så lyckas min lediga dag krympa med några timmar för det försvinner tid där också...

Nu när jag har sagt upp min lägenhet så ska vi bo lite trångt ett tag i mr A:s lägenhet tills vi hittar nått större... men som vanligt så kryper det i kroppen så jag föreslog att vi kan ju alltid tapetsera om i hans vardagsrum. Stackars mr A har det inte alltid så lätt, tur att han är lugn av sig så att jag kommer ner på jorden och hälsar på ibland...

Den kommande tiden kommer att bli lite stressig och oviss på något sätt. Men vad gör det?

Oj, det här kan bli svårt...

1: Jag är otroligt morgontrött
2: Jag funderar för mycket
3: Jag har sagt upp min lägenhet
4: Jag är orolig för framtiden
5: Jag älskar överraskningar
6: Jag har bara sovit tre timmar i natt
7: Känner att jag inte räcker till
8: Jag vill åka rally med Solberg
9: Jag har 6 tatueringar
10: Jag längtar till sommaren...

Livet är för kort för att vakna upp ångerfull. Tyck om människor som behandlar dig väl. Glöm dem som inte gör det. Livet sätter alla på sin plats, tänk att allt kommer och händer av en anledning. Om du får en andra chans, ta den!
Ingen har sagt att livet är enkelt, bara att det är värt mödan....

Jag har bara en helsyrra.. Det är inte "bara" för hon är den bästa man kan ha. Visst önskar jag att vi skulle ha mer kontakt än vad vi ha nu. Men vi pratar med varandra i telefonen några gånger i veckan. Hon har två små döttrar som är hur mysiga som helst. Hon har en sambo som har lite för mycket energi och mundiarré ibland.. men han är också en go människa även fast han har sina dampryck. Men både syrran och Nicke är genomsnälla och jag känner mig trygg i deras närhet.
Min syrra har alltid funnits där för mig, vilka situationer jag än har hamnat i. Hon finns alltid där för mig och det är jag tacksam för.
För något år sedan var jag och syrran väldigt olika. Hon var den stabila tjejen med förhållande, med tidiga hemmakvällar och lugn och ro, medans jag var partytjejen som gillade att vara ute och flänga. Jag känner nu att jag har vuxit förbi den fasen i mitt liv och känner hur jag mer och mer blir lik min älskade syrra. Nu vill jag bara ha lugn och ro, trygghet och ett liv att bygga på. Se där hur det kan gå när man växer upp.

Jag har en halvbror, vi har samma pappa. Vi har inte så mycket kontakt, lite synd tycker jag. Det är 18 år mellan oss så det har väl sin naturliga del till att vi inte umgås lika mycket som jag och syrran gör.
Men fasen vad tiden går fort, nyss var han en liten vilde på cyckel och helt plötsligt sitter han och kör epa!
Jämt när jag träffar honom så får jag en kram... han är mysig min lilla bror.

Jag har fyra "plastisar" också... så blir det när man har skillda föräldrar. Mammas man har två barn sedan tidigare... den som jag har mest kontakt med är nog Malin, hon bor här i stan nu med sin dotter och sambo. Hans son bor i södra Sverige så honom träffar man inte så ofta.
Pappas fruga har två söner sedan tidigare... som alltid är sida vid sida flirtande med fina flickor. Dom båda är roliga och mysiga. Alltid glada med glimten i ögat... 

Jag tror egentligen inte på någon gud av någe slag. Jag tror att det finns någon eller något som vakar över oss alla. Min underbara syrra har tjatat i att allt som händer i ens liv har någon mening av något slag. Vissa saker som man trodde skulle göra ens liv underbart kan bara vara en fas man går igenom som gör att livet blir bättre sedan. Jag tror att syrran har rätt. Hon har hjälpt mig genom många svåra stunder även fast hon kanske inte vet det själv.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig och ibland tänker jag helt ärligt... "Vem fan tror den jäkeln däruppe att han är? Hur många gånger ska fanskapet göra mitt liv till ett helvete?" Jag har alltid rest mig efter svåra perioder och när jag har repat mig har jag insett att jag har lyckats att ta mig förbi ännu en prövning som har gjort mig starkare som människa. Nu vet jag att jag klarar det mesta själv och att inte en jäkel kan sätta sig på mig för jag är stark nog att ta hand om mig själv.
Visst är vissa utmaningar i livet skrämmande och man känner sig liten och ynklig inne i ett hörn, men man klarar mycket mer än vad man tror... Det är bara att bita ihop, ta fram sin envisa och tjuriga sida och kämpa som en gnu... så visar man vart skåpet skall stå... Visst kan man få bakslag ibland och man har bara lust att sätt sig ner, gråta som ett litet barn i mammas famn och man känner att orken inte finns mer... men man reser sig för det mesta.

Jag skulle kunna skriva om min livsfilosofi i evigheter, men jag väljer att bädda ner mig i soffan för att glömma julstressen för ett tag...

Oj vad svårt... Just idag var det en fyrhjulsdriven bil.

Mina favoritsaker är helt klart mina Efva Attlingsmycken. Skulle det börja brinna så har jag en plan... först kasta ut Hobbe, sedan ta smyckeskrinet och datorn för att hoppa ut själv...

En nödvändig "favoritsak" är min almenacka. Jag glömmer alltid vad jag skall göra och när.

Jag tycker att det är svårt med favoritsaker.... det varierar efter humör och smak.

Vänner är bland det viktigaste man kan ha, tycker jag. Jag har hellre få, men nära vänner istället för många ytliga.
Min närmsta vän är Anneli och henne har jag kännt i hela mitt liv. Hon är en klippa som jag skulle sakna oerhört mycket om hon inte skulle finnas i mitt liv. Hon är omtänksam, snäll, lite tokig, rolig, bra på att lyssna.. ja listan kan göras lång och för att sammanfatta den så kan jag väl säga att hon är den perfekta vännen.
Pelle är en annan nära vän. Han är också en underbar människa som jag skulle sakna om han inte fanns i mitt liv. Många kan tycka att det är lite konstigt att en kille är en av en tjejs närmsta vänner. Men vad är konstigheterna? Vi har umgåtts i nästan tio år. Det läckra med Pelle är att även fast han är kille så kan han läsa mig utan och innan. Han vet precis hur jag mår, vad jag vill och hur han ska säga vissa saker utan att någon tar illa upp. Han är en genomsnäll människa och ibland kan jag tycka att han är för snäll. Det brukar jag säga till honom också.

Även när det gäller vänner så lever jag i den filosofin att man aldrig skall ta någon förgiven.

Jag tycker även att det är viktigt att ens respektive är ens bästa vän. Hur skulle det annars bli? Så jag kan säga att jag har tre bästa vänner som är viktiga för mig. Mr A, Anneli och Pelle... och dom räcker hur långt som helst för mig...

Så till mina vänner: Jag verkligen älskar er!!

Helt ärligt så skulle jag inte ha gjort något märkvärdigt. Jag skulle ha samlat mina nära och kära för att dela min sista stund med dessa. Mamma skulle ha fått gjort kålpudding också.

Det blev ett kort inlägg idag, men varför krångla till saker?

Kärlek är något vackert som man skall behandla ömmt och fint. Kärlek kan vara ömtåligt.
Kärlek är när man känner hur hjärtat slår ett extra slag för någon. När man får fjärilar i magen vid beröring. När känslan är att man inte vill vara ifrån någon. När man inte kan se sin framtid utan denne.
Det jag tycker att många gör fel, är att ta kärleken förgiven. Hur kan man då vårda den? Tar man kärleken förgiven så tar man automatiskt människan förgiven och då är man ute och cyklar. Så känner jag...

Kärlek är när man ser varandra djupt i ögonen och man bara vet att det är rätt. Kärleken och magkänslan går hand i hand.

Kärlek är ett lyckorus som man aldrig vill förlora. 

Sin äkta kärlek till någon vill man inte såra.

Kärlek skall inte vara komplicerad.

Kärleken kan gå sönder snabbt. Kärleken kan trasas sönder på en minut och det ända man känner är uppgivenhet. För utan tillit och tro är det svårt att få kärleken att vara vacker. Det är mycket att arbeta upp igen och det tar tid och kraft, men kommer tron tillbaka lite så orkar man kämpa... om det är värt det... och om man är beredd att offra energi. 



Kärlek är som en blomma, vi alla måste vårda den så att den inte dör ut...

Jag är väldigt dålig på att bjuda hem folk. Kanske är det för att mitt kök är så litet och då känns det inte så skoj att sitta och trängas.
Skulle jag kunna göra mammas kålpudding så skulle mr A få äta den minst en gång i veckan...
Eftersom att det blir ganska sena middagar så blir det inget långkok. Spagetti och köttfärssås, ris och korvgryta och tacos är nog det som tillagas mest. Tacos har blivit en stående punkt på fredagar.
Jag kan erkänna att jag äter alldeles för lite fisk. Likadant med kyckling.

Skulle jag bjuda hem någon nu så skulle det helt spontant bli mammas fläskfilégryta som jag har snott receptet på, den är kanongod.

Fasen nu blev jag hungrig igen..

Mina favoriter är:
Min mammas kålpudding och lasagne
Syrrans älgstek
Min mosters spagetti och köttfärssås
Annelis allt

Min mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka. Båda är gifta på varsitt håll. Många tycker att det är jobbigt med skilda föräldrar men jag har inte farit illa av det, snarare tvärtom. När två stycken inte passar ilag så skall man inte vara det heller, plus att jag har jubbel uppsättning nu.

Min pappa är egen företagare inom åkeribranchen, det har han varit så länge jag kan minnas. Han har tre barn... mig syrran och min halvbror.
När mina föräldrar skildes bodde jag varannan helg hos pappa. På så sätt lärde vi inte att känna varandra så mycket på djupet. Men han har alltid funnits där för mig. Även fast vi har haft våra duster så vet jag att han alltid ställer upp.
Vi har inte så mycket kontakt som man kanske borde.

Min mamma jobbar inom äldrevården. Jag tror hon passar utmärkt där för hon är så mån om andra, men... jag tycker att hon skulle jobba för det hon är grymt duktig på, dvs blommor och inredning.
Hon har bara mig och syrran som barn... jag tror hon är ganska nöjd med det. Jag har alltid varit väldigt mammig och även fast jag är 32år så är jag fortfarande det. Jag ser mamma som både mamma och bästa kompis. Hon har alltid varit min stöttepelare i vått och torrt. Hon är min livlina och jag kan inte se ett liv utan henne. Hon är vacker, förvirrad, duktig, rolig och helt underbar. Jag hoppas att jag blir en lika bra mamma som henne... 

Det var en vinterdag då jag och mina vänner var i skönviksbacken och åkte slalom. Där var det en killgäng som gärna ville visa oss tjejer att dom var lite läckra. Där fanns en kille som var gängets clown. Han fick en stav i ögonbrynet och han märkte inte att det rann blod därifrån. Jag fastnade för honom ganska omgående. Det var nog hans spontanitet och rådjursögon som gjorde sitt.
Han är den enda som har vågat att trotsa min pappa väldigt ofta. Jämt när dom var i verkstaden så kom pappa upp till huset... "Det är bara massa jävla fuskmek" efter kom Jens och skrattade. Det var alltid samma visa, först med epan och sedan med hans bilar.
Han gillade att retas och sjuka sig med allt och alla. När Mc donalds öppnade här i stan så ville inte jag äta där, men då lyckades han säga att alla strips var lika lång. Dum som jag var så gick jag på det och när vi satt där och jag fick mina strips såg jag förvånat på dom... Gissa hur mycket han skrattade!
Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om våra år tillsammans. Det var en rolig och galen tid. Vi var faktiskt till och med förlovad.
Vi var ilag i många år, faktiskt mitt längsta förhållande. Men eftersom vi var ganska unga när vi träffades så växte vi ifrån varandra efter en tid.

Idag är han en gift 4barnsfar som fortfarande är lika sjuk. Jag unnar han allt gott i livet för det är han värd.

Vad tog jag med mig ifrån förhållandet? Att man alltid skall vara sig själv i ett förhållande, det är viktigt att kunna skratta och ha roligt tillsammans och att livet inte är svart eller vitt. Va mer spontan i livet!!!

Då börjar min utmaning...

Jag är en tjej som för det mesta är glad och ganska lättsam tror jag. Jag jobbar inom taxibranchen och jag är studieorganisatör på Transportarbetareförbundet avdelning 29. Jag gillar att jobba och känna att jag klarar mig själv. Jag vill inte göra något halvdant, utan för att jag skall vara tillfredställd med det jag gör så måste det vara genomtänkt och bra.
Jag bor lite utanför stan med min underbara hund Hobbe som är det värdefullaste jag har. Min lilla skatt. Honom har jag haft i 10.5 år och jag hoppas att det blir många år till.
Fritid? Vilken fritid? Under den tid jag inte jobbar så umgås jag med pojkvännen och hunden. Visst blir det lite besök hos nära och kära, men inte i den utsträckning som jag skulle vilja.
Jag gick 3:årigt naturbruksgymnasium med inriktning hästhållning på Nordvikskolan.
När jag blir arg så blir jag riktig arg för då har någon retat upp mig. Det är långt mellan gångerna... väck ej den björn som sover...
Mitt hjärta smälter när jag är med mina gudbarn... för jag riktigt älskar dom så mycket så jag kan inte beskriva det.
Jag är en funderare... Jag tänker mycket och funderar fram och tillbaka. Ibland trasslar jag in mig i mina tankar och måste då ringa till någon och få hjälp att trassla ut allt. Jag är nog ganska djup av mig i min ensamhet.
Jag är en planeringsmänniska och jag får ont i magen av att inte veta hur allt skall vara.
Jag gillar överraskningar och presenter.
Jag gillar romantik och uppvaktning.
Jag älskar min familj och kan inte se mitt liv utan dom.
Efva Attling är en grym smyckesdesigner... jag har bara smycken gjorda av henne.
Jag hatar falska människor som sviker, sårar och är oärliga. Jag kan inte med falska människor som tar stor plats.
Jag har svårt för velande.

Det är jag i en förkortad presentation...

Jag kikade runt på mina vänners bloggar. Då hittade jag en grej i en blogg som jag skall prova köra... Jag ska bara klara det...
Varje dag skall jag skriva om olika ämnen:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 - Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 - Min stora kärlek

Spännande, jag börjar i morgon....

Som jag har sagt tidigare så var det en härlig resa.... här kommer det ett litet smakprov...










Så här såg det ut på nästan varje restaurang vi besökte







Häst och vagn var ett måste... men lite åkrädd blev jag ibland




Jag skulle kunna lägga upp mycket mera bilder, men det tar sån tid...

I söndags var jag och mr A hos syrran. Trevligt som vanligt att träffa dockebarnen. (och syrran såklart)

Sara ville så gärna ha kameran.



Signe var sååå glad för att mr A följde med. Hon är lite kär i honom :-)



Vacker syskonkärlek

Igår hörde jag en sak som var så rolig....

"Bättre tio fåglar i skogen, än en skata i hemmet" (tror jag det var)


Inatt skall vi sova hemma hos mig så då finns det möjlighet att jag lägger ut lite bilder som jag tog i Marocko. Isöndags fick jag leka fotograf åt syrran, så jag slinker nog in med lite bilder på dockebarnen oxå :-)

Idag skall jag och mr A kika på lite resor. Vi funderar på en solsemester i Januari eller Februari. Men frågan är vart vi skall åka för att få en lugn, solig och mysig semester...

Den hemliga resan var jätte härlig. Vi hamnade i Marocko, Marrakech. Varmt väder, trevliga människor och vackert land. Det var en perfekt paus ifrån arbete och stress.
Nu är jag hemma och jag hinner inte ens att blogga. Jag ligger efter med allt. Är det inte jobb så är det annat. Igår när jag kom hem så var det dags att leta fram adventsstakar, byta gardiner och städa. Idag slutar jag mitt arbete 14:30, skall hem till hunden, packa väskan, åka hem till mr A för att lämna hund och packning, vara på facket klockan 17:00 för att förbereda ett möte, hem till mr A igen och sjunka ner i soffan...
I morgon är jag på möte mellan 09:30-14:00 och jobbar mitt ordinarie arbete 14:00-22:00... Lovely...

stresset på mitt arbete gör att jag mår dåligt. Vi hinner inte att äta varm lunch, sitter och toksvarar i telefonen, hinner inte att ta en behövlig paus, hinner inte att planera så att vi gör ett bra jobb, går hem efter en arbetsdag med ångest och stressmage, är på bristningsgränsen den mesta delen av dagen för att vi inte har de arbetsredskap vi behöver. Är det arbetsvärlden 2010? Ska det vara så? Det kanske är dags att göra en arbetsmiljöinspektion?
Jag behöver lugn och ro...

Så ärligt vet jag inte när jag skall hinna att lägga upp några bilder... kanske på söndag.


Vart är tiden? Den nuvarande räcker inte till...

Fasen vad jag klagar, men tyvärr så måste det ut någonstans... sorry