Jessica

Igår var det bowlingkväll med middag. Efter några timmar på olearys bowling så gick vi vidare till många olika ställen. Efter några cider och dooleys så gick det inte att hålla sig ifrån rökningen, ja det är sant, jag rökte två cigg och jag njöt varje sekund! Det var en både ljuvlig och skamlig känsla som for igenom kroppen. Efter ett tag fick jag dåligt samvete eftersom att jag vet att vissa tror på att jag ska klara det rökfria livet. Jag vill inte göra någon besviken och allra helst inte mig själv. Nu är det nya tag igen och det som är bra är att jag inte är röksugen. Kanske behövdes en liten feströkning. Men i övrigt så var det en trevlig kväll med trevligt sällskap. Men jag kommer aldrig mera att gå ut på en fredagkväll, det var lite för ungt folk ute för min smak. Att gå på en pub och sedan åka hem, det kan jag göra, men inte att ha en helkväll ute, då får det bli på en lördag.

Om man ser till baka på det liv som har varit hittils så har jag haft mycket otur och mycket tur. Allt det som har varit mindre trevligt har format mig till den som jag är idag, visst... jag är skeptisk mot folk och har svårt att släppa in någon i mitt hjärta. Det är såna saker som är jobbiga. Men av att stirrat in i en vägg och har mått så dåligt att jag inte har haft någon livslust, det gjorde inget om jag levde eller om jag dog för jag brydde mig inte, till att ha fått tillbaka livet och tanken av att jag vill leva och att jag har underbara människor runt mig. Jag vet att min familj älskar mig och jag har sållat bort de vänner som bara tar energi ifrån mig. Nu har jag ganska få vänner kvar, men jag vet att jag betyder mycket för dom och att dom betyder oerhört mycket för mig, utan dom så hade jag nog fortfarande mått dåligt. När det händer något som är jobbigt i ens liv så får man veta ganska snabbt vilka som är ens sanna vänner. Varför ska man då ha kvar sådana som inte har hjärtat på rätt ställe? Som är ganska falska och som gärna vill ta över det mesta?
Men jag har haft några som jag har känt ganska ytligt, som jag har lärt känna mera på djupet. Det är jag otroligt glad för. Det viasade sig att vi har mycket gemensamt och det känns som att vi kan ha en lång gemenskap framöver. Men till en av er... lilla vän, jag hoppas att det kommer att ordna sig för dig. Du vet att jag finns här för dig.
Jag är jätte glad att ni alla finns i mitt liv!

Jag har sett massor av vårtecken i flera dagar men inte kommit mig för att fota några, så idag stannade jag bilen efter vägkanten för att kika på lite tussilago. När jag gick hukande i diket med kameran så kom det givetvis en bil, dom måste ha undrat vad jag var för tok!

Saknaden av att kunna visa känslor är stor, för någonstans efter vägens krokar har den förmågan försvunnit ... Den rädda lilla flickan kommer fram och blir rädd för att få sig ett skavt hörn på sitt hjärta igen, det finns snart inget hörn kvar att skava bort men är rädd för att dela med sig av det lilla som finns kvar. Kanske så ska man kasta sig ut för att våga chansa men väl där på kanten så kommer rädslan fram igen och man backar tillbaka. Hur får man tillbaka den rätta självkänslan, men hoppet finns att den kommer en dag för att säga att jag duger som jag är och att det inte är farligt att visa känslor och att jag är värd det.
Den lilla flickan grubblar på om hon kommer att kunna slappna av och må bra. Må bra med någon som bryr sig och som inte har ett egoistiskt tänkade. Det känns lite som att det är på rätt väg, någon har hjälpt den lilla flickan att känna sig omtyckt på slutet.
Vart går gränsen mellan att trampa på någons tår och att följa sin dröm? En av den lilla flickans längtan är att få köpa det lilla drömhus som finns i närheten, något som man kan pyssla om, inreda, plantera, och älska. Något som kommer att säljas inom en framtid, men... ser det ut som att den lilla flickan bara tänker på sig själv då? Ska man satsa på sin dröm eller ge upp för något annat som kanske blir bra?


Den lilla flickan grubblar vidare på livets gåtor i hopp om att hitta en lösning.

Att vara rökfri i 3 veckor är mer än vad många trodde att jag skulle klara, men jag har lyckats och jag kommer att lyckas många veckor till. Just nu är jag sjuk. Jag har ont i halsen, snorig och hostig. Det gör att jag blir sugen på en john silver med filter, som är stark och som gör det gött i halsen men jag står emot.... jobbigt men det går. Istället för att åka till affären och köpa cigg så köpte jag en halv liter hallonsorbet som jag kyler ner min hals med. Så nu sitter jag med en svidande näsa som jag har smörjt in med helosansalva, ett paket sorbet, en mysig hund, snorpapper och ett par fula byxor... ja, det är tur att ingen ser mig.
När man ligger i soffan och är sjuk så är det ganska skönt att vara själv för att slippa bry sig samtidigt som man vill att någon ska vara i närheten och pyssla om en.
Idag orkar jag inte att skriva om mina funderingar, så jag laddar upp till ett senare tillfälle.

Kan man bli friskare när man får en trevlig överraskning? Ja, jag blev nog det idag. Jag låg hela igår kväll, i natt och idag på förmiddan med feberfrossa och illamående. Men vid lunchtid så fick jag ett trevligt sms och allt kändes bättre. Imorgon så får jag besök här uppe i fjällvärlden! Jag mår fortfarande inte bra men jag är på bättringsvägen. Efter att ha legat halva dagen så kom vi på att vi skulle ta skotrarna upp på svansjön, även småttingarna packades in i en skoterkälke. Det blev en väldigt lugn tur för mig och egentligen så borde jag ha stannat kvar i lägenheten.
Det har varit två alkoholfria dagar för min del, det brukar vara ganska ovanligt här eftersom det ofta händer att det blir ett glas vin till maten eller en iskall cider i solen, men jag kurrerar hellre så att jag är pigg i morgon! Men med tanke på att jag har hunnit att dansat på stolarna redan så kan jag nog ta det lugnt resten av veckan!




Jag trivs fortfarande med skotern

Längtan till att få åka i väg och bara koppla av, bara att vara ledig i fjällvärlden kommer mer och mer. Nu är det nära, på söndag är jag äntligen där. Kanske tar man ett litet stopp efter vägen för att hälsa på någon som är i vemdalen, någon som jag tycker är väldigt trevlig. Skoterleden är bort tinad här hemma så att träffa på honom när man promenerar med Hobbe är ju inte så mycket att hoppas på. Jag har inte tagit upp han så mycket här på bloggen eftersom att vi inte har träffats så mycket, men det är en kille som gör mig glad. Mer än så berättar jag inte. Kanske behåller jag det för mig själv för att se vart allt leder och för att jag inte vill rusa fram med något så att det blir fel. Jag fortsätter bara att ha ett leende innombords ett tag till.
På min promenad med Hobbe idag så letade vi som vanligt vår tecken, förutom fåglarna och det underbara vädret så hittade vi några små tecken... Men Hobbe har som vanligt fullt upp med sig själv.. Just när jag skulle fota ett fint blåbärs ris som började bli grönt och härligt, så satte han sig på det och gjorde sitt stora behov... sedan balanserade han iväg på den lilla snö som är kvar, allt för att inte bli skitig. Ja, vad säger man....
Efter promenaden så åkte jag till affären för att inköpa lite att ta med till fjällen, när jag steg ur bilen så såg jag plötsligt en L200 komma, och för en sekund så blev jag glad, innan jag insåg att han som jag ville skulle sitta i bilen åkte till vemdalen igår.... lite förvirrad som vanligt!






Det är nära tills det börjar att bli lite grönare.



Hobbe njuter av vårsolen.

Ni fyller mitt hjärta med massor av kärlek. Utan er i mitt liv så skulle det vara otroligt tomt. Att höra era underbara skratt, att se dom underbara små människorna springa omkring med massor av energi. Att träffas och få en stor björnkram kan förgylla en hel dag så att man gå i något slags mysrus. Med er kan man bara vara... man behöver bara finnas till eftersom att ni inte bry er om så mycket förutom sällskapet. Även fast man vet att ni inte riktigt kan innebörden av ord så gör ni så att man smälter och bli tårögd ibland. Som när lilla Ebba 2år kommer fram och säger: Jag älskar dej Jessca. Tårarna var nära, och hade jag varit själv så skulle jag ha snyftat av lycka länge.... Jag tror inte att det går att förklara min kärlek till er för den är så otroligt stor. Jag får höra att jag skämmer bort er, men det bryr jag mig inte om.
Min saknad för ett eget barn är stor och jag hoppas att den lyckliga dagen kommer till mig någongång. Att jag får vara den som får hålla sitt eget nyfödda barn i famnen och bara känna lyckan av att just jag är delaktig till att ett nytt liv har kommit till världen. Kanske har jag hoppats för mycket de senaste åren så att jag har börjat att ge upp lite, men hoppet finns ju som alltid hos mig.
Men även om jag en dag får chansen att bilda en egen familj så kommer alltid mina tre gudbarn att vara en del av mitt liv, för jag vill inte ha ett liv utan dom.

Signe, Ebba och Amanda ni är mina tre små änglar, jag är en stolt gudmor som älskar er oerhört mycket


Signe som är min systerdotter


Ebba och Amanda som är min bästa väns döttrar

Gud vad det är skoj att planera för en riktigt mysig tjejmiddag! En av dom som är bjudna tillverkar smycken, så kanske det blir ett litet smyckesparty samtidigt! Hon gör så fina smycken, hon är min favorit designer efter Efva Attling. Jag hoppas att dom som jag bjuder kan komma, och jag lovar att det blir inget jobbsnack även fast vi blir ett gäng växelhäxor. Nu blir det skvaller om allt annat som är typiskt för en tjejmiddag! Och givetvis vin! Jag tror att en mysig middag med lite party behövs för att tänka på något annat än den gråa vardagen. Här ska det planeras så att vi brudar får en riktig toppenkväll för det är vi värd!

Förkvällen är en ganska seg tid när man kör taxi, man har gott om tid att sitta och fundera, både på gott och ont. Mellan knapptryckningarna på zonlistan så går hjärnan på högvarv och det slutar med att man har ännu mera funderingar. När det väl plingar till i mätaren så rycks man ur den lilla bubblan och man är tillbaka till verkligheten. Dom flesta som man kör är ju faktiskt normala och trevliga kunder, så den mesta tiden på ett skift i en taxi är trevlig. Men ibland så kommer man in i ett stim där man bara suckar och funderar på vad man har gjort för ont. Först så hämtar man någon som har haft en dålig dag, eller så beror det på ohyfs, som bara sitter och klagar, sen kommer dom här snåla som bara klagar på hur dyrt det är att åka taxi, men för f**n ta bussen om det är så j***a dyrt!!! Ingen har tvingat er, och JA en taxi har en tickande mätare i bilen! Då har man nått till en punkt där man sitter och biter ihop med ett tillgjort smile. Man pustar ut och tänker att nu blir det inte värre..Då plingar det till i mätaren igen och man hoppas på att det är en trevlig, normal människa... nä, då kommer det ett riktigt fyllo som inte har kunnat hålla tätt, om dom skall aldrig åka korta sträckor, efter att ha hållt andan i någon mil så är det bara att vädra bilen. Då är smilet borta och man biter ihop så att man har värk i käkarna och humöret börjar att svika reält. Sen får man pusta ut med alla trevliga, normala människor som gör att man blir på bra humör igen och man blir påmind om varför man kör taxi. När krogen stänger är det dags igen... den lilla casanovan som inte fick något ragg på krogen, gör ett sista försök när han ser att det är en tjej som kör. Såna killar kan verkligen låta patetiska. Och när dom frågar om man är singel.... Avslöja ALDRIG det!! Jag har alltid sambo och barn, dom blir lite bättre då. Men tro inte att dom ger upp. Dom målar upp en som man vore världens vackraste och smartaste och gör ett sista försök att få med en in. Men sedan så kommer en sån där normal människa igen och allt blir till det normala lagomt tills man åker hem och sover, för att stiga upp till en ny vacker dag.

Man stiger upp och tar en härlig frukost!

Kunde inte låta bli, måste få ett tecken för längtan är stor, måste få veta.... få veta om det är på gång. Det som jag har längtat till, det som får mig glad. Jag har sökt men jag hittade inget av de där stora tecknen... än... men jag ska söka vidare... för någonstans måste det visa sig.
Av någon anledning så har ag blivit förtjust i Lykke Li och hennes musik, jag brukar inte gilla den sortens musik men hennes röst är härlig och hon har en sån enorm känsla. Det är mycket smärta i rösten.
Jag spelar en av hennes låtar... och längtar vidare

Snälla våren, visa mig ett tecken, och jag blir glad!






Knopparna har inte börjat att visa sig, men det kommer nog strax!

Hjärtat finns där, bakom en stark sköld som skyddar det väl, inte många kan komma åt det. Det blottar sig inte frivilligt, och även fast det försöker att visa något, så blir det osäker och försvinner snabbt  bakom skölden igen med rädslan för att det blir trasigt igen. Det är ett ganska ensamt hjärta som egentligen skriker efter någon att kunna blotta sig för samtidigt som rädslan och ångesten finns där.
Tankarna vandrar ofta iväg... både på gott och ont. Ibland vandrar det iväg till den trasiga lilla flicka som ofta satt och var oroad för ett nytt slag, en ny förföljelse, ny otrohet eller det svarta hålet som ständigt kommer att finnas där. Flickan som inte hade någon livsglädje kvar. Medans tankarna ibland vandrar iväg till den glada flicka med underabara vänner och familj, som försöker att se framåt och har ett mål i livet. Hjärtat försöker alltid att styra mot den glada flickan men ibland kommer iallafall den trasiga lilla flicka fram.
Hjärtat väntar på att bli läkt så att det blir lättare att bära och få en mindre sköld, för hoppet finns ju alltid kvar som en liten glöd därinne, som en liten lykta i mörkret. kanske har det inte läkt för att den rätta inte har funnits där. Kanske finns den rätta som tänder elden ihjärtat istället för glöden...


Den lilla flickan och hjärtat har blivit gladare, men det mörka finns fortfarande kvar lite där inne.

En teori för aprilskämtens uppkomst är följande: Tidigare började det nya året den 25 mars och första april var oktaven, det vill säga den åttonde dagen, då festigheterna kulminerade och avslutades. När tidpunkten flyttades till första januari (år 153 f.Kr.) var det många som struntade i den nya situationen och fortsatte fira nyår i april. Ofta skämtades med dessa personer och senare blev det tradition att utsätta någon för skämt den första april.

Att narras april kan möjligtvis vara en kvarleva från romarnas Cerealia, som firades i början på april. Det sägs att Proserpina roade sig på Elyséens ängder och precis hade plockat famnen full med påskliljor, då Pluto tog med henne till underjorden. Hennes mor, Ceres, hörde ekot av hennes skrik och begav sig ut för att leta efter sin dotter; men det var helt förgäves, hon blev narrad att leta efter "ekot av ett skrik" eller söka efter "göken/dummerjönsen".

Man tror att första april-skämten kom till Sverige på 1670-talet. Skämtet gick då ut på att lura någon att gå dumma ärenden - till exempel fick den lurade ett brev, en så kallad aprilsedel.

Kanske är det inte bara jag som åker dit på ett sjukt skämt idag.... man kan ju alltid hoppas....