Jessica

Idag var det dags att gå med tunga steg in på sjukhuset... jag blir stel av nervositet som vanligt och mitt hjärta slår fort. Jag gillar inte denna miljö även fast jag borde vara van den vid det här laget..
På väg dit så kände jag mig nervös så jag ringde i vanlig ordning min mamma. Hon är den underbaraste människa jag känner och hon får mig att känna mig lite lugnare. Som vanligt så är hon väldigt mån om mig, ja det är hon om alla i hennes närhet. Jag ringde 20 minuter innan jag hade tid och då frågade hon om jag ville ha sällskap. Hon hörde nog att jag var nervös. Då tänkte jag "men lilla mamma, tror du på fullaste allvar att du skulle hinna?" Men det är tanken som räknas. Att få höra att någon kan avara sin tid med att vara mitt stöd, att känna omtänksamheten och att känna sig omtyckt. Alltid när jag pratar med henne så säger hon "puss och kram" eller "lilla gumman" och det värmer så mycket. Att höra någon säga mysiga saker känns i hjärtat och jag känner mig älskad. Min underbara mamma....
Att säga värmande ord spontant är de ord som man uppskattar mest... iallafall jag. Jag har försökt att vara en omtänksam tjej och tänka på att säga uppskattande saker till min omgivning. Jag får mycket respons tillbaka men ibland kanske man vill höra det komma spontant ifrån någon annan....

Det gick bra på sjukhuset, allt såg bra ut och jag behöver inte komma tillbaka förrän om 6 månader. Jag kan äntligen koppla av och lägga detta bakom mig.

Några timmar efter sjukhusbesöket så blev jag på lite dåligt humör, det borde jag inte ha varit eftersom att det gick så bra, men jag kunde inte rå för det. Min telefon gick varm eftersom att nära och kära ville veta hur det hade gått... men ett samtal kom inte... inte före läkartiden och inte efter... och då tänke jag " vart tog omtänksamheten vägen?" Eller är det jag som tänker fel???