Jessica

Ett löv hänger ensamt  kvar på trädet en snöig marsdag... Lövet har gått igenom både vackert väder och några stormliknande dagar innan det till sist gav upp sin ensamhet på kvisten för att försiktigt sakta segla ner till den snöbelagda backen. Kanske blev det för ensamt där uppe, eller så orkade inte lövet att kämpa sig fast vid sin tro att det skall komma något löv som skall stanna längre. Ensamhet är ett starkt ord, och alla känner sig väldigt ensam och ledsen ibland. Men om lövet bara söker under den snöiga ytan så märker det snart att ensamheten inte finns, för under ytan finns nämligen lövets underbara vänner och den kära familjen, ibland glömmer man dom viktigaste i livet  eller kanske man tar dom för givet?
Lövet fick hör att det ska inte sörja för den förlorade kvisten, för det är kvisten som skall sörja för det förlorade lövet.

Ett ensamt gult löv faller...