Hemma igen
Att det var sista dagen i Stockholm blev lite vemodig. Vetskapen av att jag inte kommer att träffa mina långväga vänner är lite sorgligt plus att storstaden viskar lite i mitt öra 'stanna, åk inte hem'. När jag väl sitter på tåget så hamnar jag givetvis mellan två småbarnsfamiljer. Då kommer rösten igen 'stanna, åk inte hem'. Innan vi passerade arlanda så var det full fart på småttingarna som drog i mina byxor, petade på boken, slickade på armstödet osv.... När jag kom hem så möttes jag av regn.
Igår blev jag på lite halvdåligt humör av ett visst sms. Jag svarade uppriktigt på smset men fick ingen komentar tillbaka. Varför skall man bara skylla på en när det kanske inte går som man har tänkt sig? Men det är som vanligt... mitt fel.... ingen annan gör något dumt. Tror man då att jag ska bli glad och be om ursäkt? Sån är inte jag... Jag backar hellre och går vidare åt något annat håll. Jag kan bara ansvara över mitt liv och de vägar jag väljer att gå. Ibland kanske jag är klumpig och det kan jag be om ursäkt för.
