Den gamla dammiga
När jag tar fram den så är vissa lite mörka, otrevliga och lite röriga. Kanske går det att bena ut men jag bestämmer mig för att bläddra vidare, jag vill inte må dåligt igen, jag vill inte ha den där hemska känslan eller den stora oron igen. Jag vet att jag inte kan göra något åt vissa saker. Det är mycket att bläddra igenom... Jag fastnar alltid vid samma sida, jag känner en viss saknad och en viss längtan på samma gång. Det går inte att beskriva känslan som rusar igenom hela kroppen, jag känner mig kall, tom och lite nedstämd. Jag tar snabbt bort sidan för att bläddra vidare. Många sidor är lättsamma och glada med drömmar om framtiden. Roliga perioder. Efter ett tag kommer jag fram till en tom sida, tomma rader som väntar... Det är dags för ett nytt kapitel i mitt liv att fylla, där jag inte vill att mina forna sidor skall göra sig påmind. Vissa saker kommer alltid att göra sig påminda på ett eller annat sätt men det får jag leva med. Det skall vara ett kapitel där jag bara ser framåt mot nya utmaningar och nya drömmar. Visst kommer några av mina drömmar att finnas kvar i mitt hjärta och jag hoppas att dom besannas någon dag. Är det för tidigt att tänka på att man kan ha drömmar tillsammans med någon när det bara har gått några månader även fast det känns jätte bra? Ska jag bita mig i läppen och vänta? Ska jag fortsätta att ha mina drömmar själv och gå min stig? Eller skall jag hoppas på en bredare stig? Det är ganska svårt att veta hur man skall vara eller hur man skall förväntas att vara. Men man skall väll alltid måna om sig själv?
Men en sak vet jag, jag ger aldrig upp mina drömmar som ligger mig varmast om hjärtat..... vad som än händer
