Honey i´m home!
Ja just det ja... jag bor ju själv. Hobbe i´m home!! Jag känner mig otroligt älskad av Hobbe. Han blir så glad när vi har varit ifrån varandra och när vi ses igen. Inget tjafs där, bara längtan och det är en underbar känsla.
Mina dagar i dalarna har varit trevliga. Att åka bil själv i flera timmar gör att man har tid för att riktigt rensa hjärnan, och det kan man väl säga att jag gjorde. Nackdelen är att jag funderar så jäkla mycket så jag lessnar på mig själv. Hur mår jag egentligen? Jo jag är ganska tom och kall. Efter allt som har varit så har jag tappat en bit av mitt hjärta som gör att jag har blivit en kallare människa än vad jag vill. Jag har puttat in mina känslor i ett hörn och vill inte ta fram allt. Ibland smyger de fram men jag är snabb som fasen på att putta in dom, låsa och kasta nyckeln igen. Jag är nog rädd för att det skall svida igen. Jag tar fram det falska leendet och låtsas vara glad, men innombords så rinner tårarna fortfarande. Håller jag på att tappa fotfästet? Eller har känslorna etsat sig fast och vill inte försvinna? Hur länge ska jag vara en kall människa? Hur mycket ska jag tänka på mig själv?
Ja man förstår ju att jag har åkt för mycket mil själv...
Jag tatuerade mig när jag var i Borlänge. Mamma ringde i morse och frågade om jag hade gjort det... ja, sa jag... jag har gjort en liten blomma... hon lät ganska lugn när jag sa liten. Men det beror på vad man jämnför med. Min blomma är inte ensam på min arm...
Bilden blev lite konstig eftersom att jag fotade själv.
Nu i efterhand kan jag tycka att blomman blev någon centimeter felplacerad men det rätar man enkelt till med en till liten blomma bredvid... men först måste denna läka och bli vacker! Alla vet att allt jag tatuerar betyder något och det gör även denna.
Mina dagar i dalarna har varit trevliga. Att åka bil själv i flera timmar gör att man har tid för att riktigt rensa hjärnan, och det kan man väl säga att jag gjorde. Nackdelen är att jag funderar så jäkla mycket så jag lessnar på mig själv. Hur mår jag egentligen? Jo jag är ganska tom och kall. Efter allt som har varit så har jag tappat en bit av mitt hjärta som gör att jag har blivit en kallare människa än vad jag vill. Jag har puttat in mina känslor i ett hörn och vill inte ta fram allt. Ibland smyger de fram men jag är snabb som fasen på att putta in dom, låsa och kasta nyckeln igen. Jag är nog rädd för att det skall svida igen. Jag tar fram det falska leendet och låtsas vara glad, men innombords så rinner tårarna fortfarande. Håller jag på att tappa fotfästet? Eller har känslorna etsat sig fast och vill inte försvinna? Hur länge ska jag vara en kall människa? Hur mycket ska jag tänka på mig själv?
Ja man förstår ju att jag har åkt för mycket mil själv...
Jag tatuerade mig när jag var i Borlänge. Mamma ringde i morse och frågade om jag hade gjort det... ja, sa jag... jag har gjort en liten blomma... hon lät ganska lugn när jag sa liten. Men det beror på vad man jämnför med. Min blomma är inte ensam på min arm...
Bilden blev lite konstig eftersom att jag fotade själv.
Nu i efterhand kan jag tycka att blomman blev någon centimeter felplacerad men det rätar man enkelt till med en till liten blomma bredvid... men först måste denna läka och bli vacker! Alla vet att allt jag tatuerar betyder något och det gör även denna.
Kommentarer
Trackback
