Kalla funderingar
Jag har nästan glömt bort hur skönt det är med motorvärmare. Ljuvligt! I morgon blir det mer lagning av bilen.. En vän skall hjälpa mig med att montera nya torkararmar. Som det är nu så åker allt isär när jag skall lyfta torkarbladen, jag tror inte att besiktningsmännen blir så glada över det. Den 27 januari är det dags för besiktning och jag hoppas att den går igenom, men jag är lite tveksam... Jag har fortfarande flipperspel på mina lysen... det känns dyrt.
Nu har jag och mr A sovit hos mig i två nätter. Det känns ganska skönt att vara bland mina saker igen. Det är det ända som jag har saknat när jag har bott i stan... mina tofflor, mina kläder och sånt. Men jag saknar hans säng.
När jag var ute med Hobbe förut så önskade jag att kameran var med. Det är så vackert med alla snöiga och frostiga kvistar som hänger i kylan. Även fast det är kyligt ute så är det lite av en befrielse att se det vackra landskap som ligger som en slöja. Det är mycket tankar som far i huvudet på promenader... Den första var: Fasen vad kallt det är men sedan vandrade funderingarna iväg lite på Hobbe. Han gillar verkligen mr A. När han åkte förut så lade sig Hobbe vid dörren och väntade på att han skulle komma tillbaka igen. Det märks att han är avslappnad och trygg med honom.
I bland kan det kännas onödigt med två boenden, allra helst när vi umgås jämt. Samtidigt så känns det bra att vi inte har stressat in i något. Men när vet man när det är rätt läge? Ska man ta den säkra vägen eller skall man ta den vågade vägen?
Ibland är det nästan en kuslig känsla... att känna hur rätt det känns och hur säker det går att vara på sina känslor. Att det bara är rätt, att det inte finns en minsta tanke på osäkerhet.
I bland kommer den lilla flickan fram och viskar sina funderingar " Är det här början på det liv jag har längtat efter? Är det min tur att må bra nu?" Den lilla flickan ler och mår bra.
Nu har jag och mr A sovit hos mig i två nätter. Det känns ganska skönt att vara bland mina saker igen. Det är det ända som jag har saknat när jag har bott i stan... mina tofflor, mina kläder och sånt. Men jag saknar hans säng.
När jag var ute med Hobbe förut så önskade jag att kameran var med. Det är så vackert med alla snöiga och frostiga kvistar som hänger i kylan. Även fast det är kyligt ute så är det lite av en befrielse att se det vackra landskap som ligger som en slöja. Det är mycket tankar som far i huvudet på promenader... Den första var: Fasen vad kallt det är men sedan vandrade funderingarna iväg lite på Hobbe. Han gillar verkligen mr A. När han åkte förut så lade sig Hobbe vid dörren och väntade på att han skulle komma tillbaka igen. Det märks att han är avslappnad och trygg med honom.
I bland kan det kännas onödigt med två boenden, allra helst när vi umgås jämt. Samtidigt så känns det bra att vi inte har stressat in i något. Men när vet man när det är rätt läge? Ska man ta den säkra vägen eller skall man ta den vågade vägen?
Ibland är det nästan en kuslig känsla... att känna hur rätt det känns och hur säker det går att vara på sina känslor. Att det bara är rätt, att det inte finns en minsta tanke på osäkerhet.
I bland kommer den lilla flickan fram och viskar sina funderingar " Är det här början på det liv jag har längtat efter? Är det min tur att må bra nu?" Den lilla flickan ler och mår bra.
Kommentarer
Trackback
