Jag känner paniken!
De senaste dagarna har varit riktigt soliga och härliga. Våren är äntligen här! För varje dag det är fint väder känner jag paniken inom mig bara växer och växer. Jag är verkligen ingen stadsmänniska. Jag känner mig instängd av att bo mitt i allt kaos av hälljud som jag hör ifrån grannen, ingen balkongdörr att öppna, trafikoväsen, folk, att hela tiden titta på backen för att inte Hobbe skall trampa i glas eller något annat, att vandra i en fyrkant, att inte kunna gå ut och sitta i solen, att känna avgasdofter, att inte känna friheten... det känns lite som att vara en fågel utan vingar...
Igår fick jag panik så jag hämtade Hobbe och åkte till mamma även fast hon var på sitt arbete. Vi tog en promenad efter en tyst och lite avlägsen landsväg, hörde fåglarna kvittra så vackert, såg en orange fjäril som flög så harmoniskt, tussilago efter vägkanten, såg ett äldre par som satt ute i solen med sitt fika, allt var så tyst... att bara andas in ren luft och känna lugnet gjorde så att jag inte ville åka därifrån. Det kändes som att både jag och Hobbe kunde slappna av och känna oss harmoniska. Vi kände oss som fåglar med vingar...
Jag kommer aldrig att bli en stadsmänniska... jag kommer alltid att vilja bo utanför stan med friheten bakom knuten, det är mitt liv.
Igår fick jag panik så jag hämtade Hobbe och åkte till mamma även fast hon var på sitt arbete. Vi tog en promenad efter en tyst och lite avlägsen landsväg, hörde fåglarna kvittra så vackert, såg en orange fjäril som flög så harmoniskt, tussilago efter vägkanten, såg ett äldre par som satt ute i solen med sitt fika, allt var så tyst... att bara andas in ren luft och känna lugnet gjorde så att jag inte ville åka därifrån. Det kändes som att både jag och Hobbe kunde slappna av och känna oss harmoniska. Vi kände oss som fåglar med vingar...
Jag kommer aldrig att bli en stadsmänniska... jag kommer alltid att vilja bo utanför stan med friheten bakom knuten, det är mitt liv.
Kommentarer
Trackback
