Lite ditten och datten
Ibland går dagarna i funderandes tecken. Idag är det en sån. Vaknade i natt och kund inte sova, lyckades efter mycket om och men att somna om en liten stund men när jag vaknade igen så beslöt jag mig att stiga upp. Att gå på promenad 07:30 en lördagsmorgon är skönt. Alla sover och det är bara Hobbe och jag som smyger omkring.
Jag låg och funderade hur livet har sin gång. Är det redan förutbestämt hur ens liv skall vara eller är det alla små gropar och gupp som formar ens leverne? Varför tar man inte tag i allt mer än vad man gör och vågar satsa för att vinna? Är tryggheten något att krampaktigt hålla sig i så att man kan förlora något som man verkligen vill ha?
Hur kommer ens liv se ut sedan när det finns en underbar liten mini mee? Jag vet att livet blir underbart och helt förändrat, men hur vet jag inte.
Jag har alltid haft komplex för att jag är mullig och har inte velat haft figurnära kläder, men helt plötsligt så kan jag ta på mig toppar som sitter åt, och känna mig stolt för att nu är det inte en "proppmättmage", nu är det ett litet liv som växer där och jag känner mig så glad.
Undra vilken chock Hobbe kommer att få när han inser att han är storebror till någon som kanske kommer att dra honom i svansen... eller säga som lilla Ebba "Han kan man ju rida på".. men jag tror att det går bra, han har blivit van barn plus att han har insett att man får mat om man ligger under deras stolar. Jag kommer inte att stöta bort honom, han måste få vara med så han känner sig delaktig. Han har varit min mittpunkt i snart 11år så han måste få känna sig fortsatt välkommen.
Jag låg och funderade hur livet har sin gång. Är det redan förutbestämt hur ens liv skall vara eller är det alla små gropar och gupp som formar ens leverne? Varför tar man inte tag i allt mer än vad man gör och vågar satsa för att vinna? Är tryggheten något att krampaktigt hålla sig i så att man kan förlora något som man verkligen vill ha?
Hur kommer ens liv se ut sedan när det finns en underbar liten mini mee? Jag vet att livet blir underbart och helt förändrat, men hur vet jag inte.
Jag har alltid haft komplex för att jag är mullig och har inte velat haft figurnära kläder, men helt plötsligt så kan jag ta på mig toppar som sitter åt, och känna mig stolt för att nu är det inte en "proppmättmage", nu är det ett litet liv som växer där och jag känner mig så glad.
Undra vilken chock Hobbe kommer att få när han inser att han är storebror till någon som kanske kommer att dra honom i svansen... eller säga som lilla Ebba "Han kan man ju rida på".. men jag tror att det går bra, han har blivit van barn plus att han har insett att man får mat om man ligger under deras stolar. Jag kommer inte att stöta bort honom, han måste få vara med så han känner sig delaktig. Han har varit min mittpunkt i snart 11år så han måste få känna sig fortsatt välkommen.
Kommentarer
Trackback
