Jessica

De senaste dagarna har varit sjukt overkliga. I onsdags började jag att få värkar och jag började blöda. Vi åkte upp på förlossningen men blev hemskickad efter att de undersökt mig. På kvällen hade jag ännu mera värkar men inte tillräckligt ofta så jag blev hemskickad igen med smärtstillande och sömntabletter. Tillslut gick det inte att vara hemma längre så vi blev inskriven på natten mot torsdag. Jag fick för tidig vattenavgång (26 timmar) och låg och kämpade med värkar väldigt länge. Jag fick ryggmärgsbedövning men efter ett tag så lossnade den utan att någon märkte ( förutom jag som fick pissont)
Efter många timmars kämpande så kom äntligen vår underbara Minnah! 110616 klockan 21:38 är hon född. Hon vägde 3870gram och var 52cm lång.
Efter en stund upptäckte mr A att jag blev blek och grå så han ringde på larmklockan. Jag hade väldigt lågt blodtryck och det kom in 7 stycken läkare som tog mig akut till operation. Jag minns inte så mycket själv förutom att jag var i ett grönt rum och hörde en människa prata med mig men jag förstod inte vad han sa... det visade sig att han var dansk...
Jag hade tydligen en bit av moderkakan kvar i mig och det gjorde att jag började blöda och tappade över 2 liter blod. På fredagsmorgon fick jag flyttas över till Mr:A och Minnahs rum.... Jag hade knappt träffat dem efter förlossningen.
Vi fick stanna på sjukhuset till söndagseftermiddag för kontroller och observation. Nu är vi äntligen hemma och får kurera utan att lyssna på larmpip, folk och äta mat som har smak! Helt ärligt... vad är sjukhusmat för jäkla påfund??? Människorna som gör denna kan knappast ha smaklökar, fantasi eller variation. Den ser vidrig ut, smakar inget och konsistensen är mysko.





Det är en ganska overklig känsla att se det lilla under som kom till världen. Tänk att jag är mamma till denna lilla goklimp?! Vår egna lilla Burrito!
Tänk att en sån liten människa kan vara helt perfekt...