Svart dag
För en vecka sedan, 31 januari, när jag skulle bädda sängen så låg Hobbe på överkastet. Jag märkte att det var något konstigt på gång. Sekunderna efter såg jag den stora fasan, Hobbe kunde inte resa sig upp, hans bak hängde inte med. Han har varit dålig och stel till och från. Redan när jag såg honom ligga där så visste jag mitt beslut. Paniken växte och jag ringde mamma som släppte allt och kom.
Senare på dagen fick jag en akuttid. Sist han åt remadyl så slogs hans lever ut och veterinären sa att vi kan prova med ett annat smärtstillande men hon trodde inte att han kunde bli bra och likaså med vattengymnastik.
Jag har alltid sagt att han inte skall behöva lida och när den dagen kommer skall jag tänka på honom först. Den dagen var här nu. Fy i helvetet vad jobbigt.
Där satt jag på golvet och höll hans tass, Mr A satt bredvid. När veterinären satte in sprutan så höll jag honom i tassen och satt ett finger vid nosen, jag kände hans sista andetag och det är det hemskaste jag har varit med om hittills i mitt liv.
Hans sista dag i livet blev bra ändå för honom. Han fick träffa mamma och Svenne samt sin familj och de är de personer som har betytt mest för honom.
Han har funnits vid min sida i 11.6 år och saknaden är enorm, mitt hjärta känns trasigt även fast jag vet att han mår bättre nu. Allt är tomt... ingen stirrar på mig med sina stora bruna ögon på mornarna, ingen hoppar upp i fotändan och myser, ingen står vid min sida när jag lagar mat, ingen väntar glatt på mig när jag kommer hem... ingen finns där och älskar mig oemotståndligt som bara Hobbe kan. Ingen tröstar mig med sitt huvud i mitt knä när jag är ledsen.... Han har varit mitt allt i alla år, tills Minnah kom för då delade de på platsen.
Många tankar snurrar i huvudet. Tog jag ett förhastat beslut? Att jag skall bestämma att någons liv är över? Undra vad han tänkte sista dagen när jag grinade hela vägen till djurkliniken, grinade på parkeringen och inne i rummet... När han såg att alla var ledsen, vad tänkte han? Visste han att det var hans sista dag?
Hur skall jag klara mig nu? Den som har gjort mig trygg är borta... borta för alltid...
Jag känner mig halv utan min Hobbe men jag kommer att älska honom för evigt och det går inte en dag utan att jag tänker på honom hela tiden och blir tårögd.
Sov så gott min vän, du har haft ett underbart liv med mycket kärlek och gos, men nu slipper du din smärta.
Jag älskar dig min vän
Senare på dagen fick jag en akuttid. Sist han åt remadyl så slogs hans lever ut och veterinären sa att vi kan prova med ett annat smärtstillande men hon trodde inte att han kunde bli bra och likaså med vattengymnastik.
Jag har alltid sagt att han inte skall behöva lida och när den dagen kommer skall jag tänka på honom först. Den dagen var här nu. Fy i helvetet vad jobbigt.
Där satt jag på golvet och höll hans tass, Mr A satt bredvid. När veterinären satte in sprutan så höll jag honom i tassen och satt ett finger vid nosen, jag kände hans sista andetag och det är det hemskaste jag har varit med om hittills i mitt liv.
Hans sista dag i livet blev bra ändå för honom. Han fick träffa mamma och Svenne samt sin familj och de är de personer som har betytt mest för honom.
Han har funnits vid min sida i 11.6 år och saknaden är enorm, mitt hjärta känns trasigt även fast jag vet att han mår bättre nu. Allt är tomt... ingen stirrar på mig med sina stora bruna ögon på mornarna, ingen hoppar upp i fotändan och myser, ingen står vid min sida när jag lagar mat, ingen väntar glatt på mig när jag kommer hem... ingen finns där och älskar mig oemotståndligt som bara Hobbe kan. Ingen tröstar mig med sitt huvud i mitt knä när jag är ledsen.... Han har varit mitt allt i alla år, tills Minnah kom för då delade de på platsen.
Många tankar snurrar i huvudet. Tog jag ett förhastat beslut? Att jag skall bestämma att någons liv är över? Undra vad han tänkte sista dagen när jag grinade hela vägen till djurkliniken, grinade på parkeringen och inne i rummet... När han såg att alla var ledsen, vad tänkte han? Visste han att det var hans sista dag?
Hur skall jag klara mig nu? Den som har gjort mig trygg är borta... borta för alltid...
Jag känner mig halv utan min Hobbe men jag kommer att älska honom för evigt och det går inte en dag utan att jag tänker på honom hela tiden och blir tårögd.
Sov så gott min vän, du har haft ett underbart liv med mycket kärlek och gos, men nu slipper du din smärta.
Jag älskar dig min vän
Kommentarer
Postat av: Elleonora
Men åååh, stackars Hobbe! Men nu får han vila... jaga katter, äta mumsig mat och vara i sin bästa sinnes stämning.
Trots att jag inte träffat honom på ett par år så kommer man ändå att sakna gonäsan med de vackraste ögonen av ren godhet! Beklagar verkligen sorgen! <3
KRAM!!
Trackback
